Michael Economou tar oss med genom skogen fram till ruinen av en gammal kyrka. Det är en tankarnas och sinnenas vandring där också saknaden efter föräldrarna följer honom. På stigen dras tankarna mot vårt förhållande till döden och hur vi faktiskt kan bära de döda med oss – utan att minnena förmörkas av sorg.

Boken inleds med en essä där Economou beskriver sin vandring. Till en början tyckte han sig ha kommit vilse. Han undrar varför vi idag drar oss undan döden, varför vi verkar ha så lätt att klippa av banden till det förflutna och till dem som levt före oss. I naturen finner han tröst och lugnas av äldre tiders tänkare och som en slags bekräftelse kommer han fram till en kyrkoruin. Denna plats har sedan dess kommit att bli symbolisk och han också önskar att fler kunde komma dit.

”Att ljusgöra, skratta och glädjas är att överordna sig förgänglighet och sorg”, menar han.

Efter den enledande essän, där Economou också kort berättar om sina föräldrar, följer ett antal kortare dikter som han kallar ”ögonblickar”. De är uppställda parvis: i de ena försöker han att fånga de nya iakttagelserna; i de andra för han ett samtal med de döda föräldrarna. Dikterna utgör tillsammans en hyllning till livet, med tacksamhet över att också få bära förfädernas erfarenheter – i alla avseenden.

Läs mer på www.fripress.se