Vilhelm Ekelund (1880-1949) tillhör en av de stora inom svensk litteratur. Mest känd är han för sin symbolistiska lyrik, men han skrev även en lång rad betydelsefulla essä- och aforismsamlingar. Poetiskt var Ekelund inspirerad av Ola Hansson, som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. 1916 och 1924 tilldelades han Samfundet De Nios Stora Pris. Han tilldelades även Frödingstipendiet, Bellmanpriset och Tegnérpriset samt blev 1937 hedersdoktor vid Lunds universitet.

I de båda böckerna Veri similia, som utkom 1915, och Veri similia II (med undertiteln ”Nya meditation- er”), som utkom 1916, möts vi av flera olika typer av texter såsom essäer, aforismer och prosadikter. Delar av innehållet har sitt ursprung i dagboksanteckningar som Ekelund började föra 1913, efter en allvarlig sjukdomsperiod. Ekelund framträder i detta tudelade verk, som så ofta i sina böcker, som en bildad och insiktsfull samtalspartner som vill rikta vår blick mot sådant som annars kanske hade förblivit dolt – och kan därmed föra oss i en riktning mot ett rikare inre liv.