
Ur svarta hål
Ur svarta hål
I samband med den första snön 2018 skars tiden itu. Det skapades ett före och ett efter. Ett då och ett för alltid. Mitt i ett andetag imploderade hjärtat för första gången. Hösten 2021 gick samma hjärta i lika många bitar som det finns stjärnor i universum och i mellanrummet av alla fragment skapades ett utrymme för någonting annat än svarta hål. Ett utrymme för någonting annat än mellanförskapets limbo och avsaknaden av tillhörighet i ett större sammanhang. Ett utrymme som helt plötsligt samexisterade med tomrummet som burits sedan flytten från Iran 1990.
Det skapades ett utrymme för en känsla jag aldrig tidigare varit i närheten av
- att inte vilja fly och
att vara tillfreds med att stanna.