På relativt kort tid har folkrätten kommit att inta en central plats i den svenska rättsordningen genom de mänskliga rättigheternas ökade betydelse. Författaren undersöker genom kritisk teori vad som händer när mänskliga rättigheter omvandlas till inhemsk rätt genom statsrätten. Inom ramen för undersökningen behandlas även den roll som FN-kommittéerna samt National Human Rights Institutions (NHRIs) spelar i sammanhanget. Författaren vill visa på en bristande systematik vid införlivandet av folkrätten i den inhemska rätten. Det leder till att tolkningsmöjligheterna blir så vida att den enskilde måste förlita sig på den dömande maktens och det allmännas goda vilja då konkreta fall ska avgöras. I och med detta uppstår en ”tillitsjuridik” vilket leder till problem, eftersom mänskliga rättigheter utgör den rättsregim som är satt att skydda den enskilde gentemot det allmänna när den inte är välvilligt inställd och det saknas en grund för tillit.