Detta är en egenartad, sällsam och starkt fängslande roman, som är värd att spridas till en internationell läsekrets. Den skildrar med värme och humor en sjökaptens lidelsefulla kärlekshistorier, men är samtidigt en bekännelseroman, som handlar om kärlekens vällust när den är som bäst – men också om dess tillintetgörande smärta. En återgång till sjölivet blir till sist den reträttplats som löser hans evinnerliga dilemma. Det komplicerade valet mellan flickorna och hans skepp.

Detta är en satir över ett religiöst betraktelsesätt som borde ha överlevt sig självt. En gudfruktig ideologi, som resulterar i många tonårsflickors lidande och alltför tidiga död. Kapten Bärnsten snärjs av såväl sina passioner som sina plikter. Tillsammans med en modig katolsk präst, ger han sig i kast med ingrepp av mindre frekvent innehåll. Detta tycks vara den lättast framkomliga vägen för att åtgärda det förkrossande och omänskliga läge som föreligger.

Kapten bärnsten kan – om uttrycket tillåts – sägas fungera både som medmänsklighetens predikant, och som en profan själasörjare. Ibland ser han rakt igenom oss, sätter diagnos på våra känslor, och talar varsamt om unga liv, vilka självklart bör få leva sitt naturliga och frimodiga liv. Efter att ha läst romanen, önskar man att det skulle finnas flera människor som – med hjälp av en helhjärtad opposition – biträdde kaptenen och pastorn i deras osjälviska engagemang.

Befälhavaren lämnar sin sjötjänstgöring för att – tillsammans med en orädd pastor – bistå ett antal tonårsflickor, vilka fallit offer för en obarmhärtig religiös åskådning. Samtidigt med att han hjälper flickorna, utbildar han sig till ”pampasdokotor”. Detta är en lägre läkarbehörighet, med vars legitima behörighet han tillåts tjänstgöra på Pampas. Termen Pampas är ett vedertaget namn på Argentinas enorma grässtäpper. En motsvarande läkarbehörighet finns på den indiska landsbygden – och kallas där ”barfotadoktor”.