Det vi gör är kanske obegripligt för en utomstående. Vi kommer, förberedda, noggrant förberedda, med pennorna, blocken, blicken, datorerna. Vi kommer till rummet. Vi har gått in i varandras texter, varandras erfarenheter, på förhand och kommer till brädden fyllda med ord som väntar på att sägas. Eller ibland helt tomma på ord, eftersom det inte finns så mycket att tillägga. Vi börjar. Koncentrationen är uppskruvad till max. Plötsligt faller viet sönder i många röster. Var och en säger, ut i rummet, sina egna ord om de ord som allting kretsar kring. Texten vi alla talar om. Det fortsätter tills var och en har talat, sagt något. å händer det märkliga: det mångröstade viet är starkare, klokare, säger mer (och något mer specifikt) än vad någon av oss enskilt skulle ha kunnat göra. Något blir sagt om texten. Den som skrivit tar emot det. Sen går vi ut i ljuset. Bländade, trötta och övertygade om att något avgörande just har ägt rum.