Frågor om ställföreträdarskap för vuxna blir alltmer aktuella i takt med att andelen äldre ökar i befolkningen. Det är emellertid inte bara personer som på grund av försvagat hälsotillstånd eller åldersrelaterade sjukdomar behöver hjälp i sitt beslutsfattande som berörs av den förmynderskapsrättsliga lagstiftningen, även människor med psykiska funktionshinder och utvecklingsstörningar kan behöva bistånd av en legal ställföreträdare.

De grundläggande ideologiska ställningstagandena bakom den förmynderskapsrättsliga lagstiftningen har ändrat karaktär från införandet av förmynderskapslagen år 1924 till idag. Den tidigare övervägande paternalistiska hållningen till människor med nedsatt rättslig beslutsförmåga har idag ersatts med inställningen att en person inte skall behöva vidkännas större ingrepp i den personliga integriteten än vad som är absolut nödvändigt med hänsyn till hjälpbehovet.

Den förändrade människosynen har emellertid till största delen påverkat de bestämmelser som reglerar anordnandet av ställföreträdarskap. De regler som behandlar utövandet av ställföreträdarskapet och den enskildes rätt till beslutsdeltagande är i det närmaste oförändrade. I denna studie analyseras och kritiseras utformningen av den förmynderskapsrättsliga lagstiftningen med utgångspunkt i den grundläggande principen om minsta ingripande åtgärd.

Torbjörn Odlöw har tjänstgjort som handläggare vid överförmyndarförvaltningen i Göteborgs stad och är numera verksam vid juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.