Spöksonaten
Dramat spelades då endast 12 gånger – som en möjlig orsak brukar lyftas fram verkets modernistiska och abstrakta uppbyggnad – och med undantag för en senare engångsuppsättning på konserthuset i Stockholm, skulle det dröja till 1941 innan pjäsen kom att spelas i Sverige igen, då i regi av Ingmar Bergman.
Idén till namnet fick Strindberg från Beethovens pianosonat i d-moll (op. 31, nr 2), i vilken Strindberg tyckte sig höra anderöster och i dramat möter vi en student som kan se saker få andra kan se. Handlingen tar sin början vid en springbrunn, framför ett praktfullt hus (befolkat av människor, eller skuggor av människor, med komplicerade relationer till varandra). Här möter den godhjärtade studenten en död mjölkflicka – något som väcker oro hos en elak äldre man vid namn Hummel. Efter en dag av förvecklingar samlas man för supé – men bakom den borgerliga fasaden grinar döden...