Bläddra

Sola fide (tron allena)

Köp här

Sola fide (tron allena)

Köp här
I mars 1910 flyttade Sjestov med sin familj, hustrun Anna Eleazarovna och döttrarna Tamara och Natalia, från Ryssland till Schweiz, till Coppet, canton de Vaud, där familjen kom att bo kvar till augusti 1914. Vid den tiden var Sjestovs namn redan känt bland företrädarna för den ryska "silverålderns" intelligentsia. Det var främst verken om Tolstoj (Det goda i Tolstojs och Nietzsches lära, 1900) och Dostojevskij (Dostojevskij och Nietzsche, 1903), som hade lagt grunden för hans berömmelse, som dock inte sträckte sig utöver Rysslands gränser. Däremot hade det verk där han för första gången lämnar den rena litteraturkritiken och i form av aforistiska betraktelser börjar formulera en självständig, "adogmatisk", filosofisk hållning, Rotlöshetens apoteos (1905), nästan helt förbigåtts av kritiken, eller fått ett entydigt negativt gensvar. I och med bosättningen i Schweiz övergår Sjestov från en övervägande litteraturkritisk gärning till en övervägande filosofisk, vilken skulle komma att stå sig till hans död 1938. Dottern Natalia skriver i sin biografi över fadern så här om åren i Coppet: "Åren i Coppet var förmodligen en av de ljusaste perioderna i Sjestovs liv. Det var där som han under stark inspiration skrev boken Sola fide . I december 1913 skriver Sjestov i ett brev till sin svåger, Herman Lovtskij: "Jag har börjat skriva så smått. Är redan klar med Platon. När jag kommer åter (från en resa till Paris) ska jag fortsätta med Aristoteles. Vad det ska bli av det vet jag inte. Vet bara att det känns som att jag kommer att tala utan att någon kommer att lyssna. Det var bra att jag inte gjorde mig någon brådska utan satt kvar med grekerna och medeltiden". I mars 1914 lyckades Sjestov få tag i Luthers Vorlesungen über den Römerbrief, vilket tillsammans med den Stora Galaterbrevskommentaren av Luther låg till grund för den del av Sola fide som ägnades åt reformatorn. Redan den 21 juli samma år lämnade familjen Coppet för att återvända till Ryssland och Moskva där Sjestovs planerade att bosätta sig. Men på vägen, när Lev själv hälsar på sina föräldrar i Tyskland, inträffar mobiliseringen, samtidigt som hans far insjuknar och dör. Inte förrän i september blir det möjligt för honom att fortsätta till Moskva, då genom att ta omvägen över Sverige. Sjestovs bibliotek, tillsammans med manuskriptet till Sola fide, blev dock kvar i Schweiz och kunde inte sändas efter till Ryssland, och inte förrän 1920, när Sjestovs hade lämnat Ryssland och kommit åter till Geneve, återsåg han sitt manuskript. Sjestov hann aldrig fullborda manuskriptet till Sola fide. När han 1920 återsåg det lät han publicera de kapitel som handlade om Tolstoj i tidskriften Sovremennyje zapiski. Sedermera har detta avsnitt ingått i boken I Jobs vågskålar (Na vesach lova, Paris 1929) under titeln På den yttersta domen (Na strasnom sude). Manuskriptet till Sola fide består av två delar, utan särskilda överskrifter. De titlar som delarna har givits i denna utgåva - Grekisk och medeltida filosofi, samt Luther och kyrkan - har jag översatt från titlar som har tilldelats dem i efterhand av Natalia Baranova-Sjestova. Att Sjestov avstod från att publicera hela manuskriptet år 1920 beror troligen på att stora delar av dess tematik då redan hade ingått i boken Potestas Clavium (Nyckelmakten), som han skrev i Ryssland mellan 1915 och 1919, och som kom ut i Berlin på ryska 1923. Inte förrän efter Sjestovs död har Sola fide givits ut, 2:a delen på franska 1957, och på ryska i sin helhet 1966. Min översättning är gjord från denna senare text, vilken jag har funnit i en ny rysk fotokopierad utgåva utan uppgift om tryckeri eller förlag. Lev Sjestov var en filosof som under hela sitt liv utvecklade en och samma tematik, en tematik som hade drabbat honom alltifrån mötet med Dostojevskij och som blev hans eget livs uppgift. Därför är hans filosofi inte objektiv, inte rättvis, inte opartisk, inte lidelsefri, utan subjektiv, orättvis, partisk och lidelsefull. De ord han använder för att karakterisera Augustinus kamp mot hedendomen skulle lika gärna kunna gälla hans egen kamp: det är inte rättvisa han eftersträvar utan att göra slut på en fiende. Detta existentiella patos är Sjestovs utgångspunkt. I Sola fide finner vi Sjestov när intrycken av det han har tillägnat sig är som färskast. Här har han just utvunnit hela den västerländska kristna traditionen ur dess källor i Athen och Jerusalem. Här finner vi Platon, Aristoteles, Plotinos, alla de hedniska filosofer som har betytt så oerhört mycket för utformningen av den officiella kyrkans lära och praktik. Här finner vi skolastikerna, här finner vi Luther. Alla dessa namn som vi möter i Sola fide är namn som Sjestov bygger upp sitt eget, adogmatiska universum med, och här möter vi dem när han just har brutit loss dem ur berget och innan de har slipats till den mindre råa form som de senare får hos honom. Sola fide är ett födelseögonblick, det ögonblick när Sjestov, filosofen, har fötts ur den kristna teologins sköte. Huvudpersonen i Sola fide är förstås Luther. Att Luthers teologi innebar en befruktning av Sjestovs filosofi tror jag ingen behöver tvivla om efter att ha läst boken. Före Sjestov har ingen ryss presenterat Luther så som Sjestov gör i denna bok, i hela den komplexitet som utmärker Luthers gestalt. Även för de kristna i dagens Sverige, som fostrats att betrakta Luther med förakt och ringaktning, torde Sjestovs luthersyn vara essentiell. Till sist: för den läsare som vill få en djupare bakgrund till Sjestovs liv och verk rekommenderas boken Sjestov L. Kierkegaard och den existentiella filosofin (detta förlag 1994), där Czeslaw Milosz och Anatolij Achutin mer ingående utreder Sjestovs verk i dess helhet.