Judit bor med sin reumatiska och hjärtsjuka mamma i en lågbudgetlägenhet femton minuter från Uppsala city. Tillsammans med bästa vännen Kakan försöker hon komma underfund med vuxenblivandet och de beter sig som gemene ungdom i Uppsala oftast gör: festar, dejtar, jobbar, pluggar och dricker kaffe. Judit förföljs dock av minnena från tiden med Erik och har svårt att bryta sig loss från det hon upplevde med honom, och hon inser att det är lättare sagt än gjort att läka. När hon träffar den rosahåriga poeten Laura som bor i ett kollektiv i Kåbo blir tillvaron en annan, men detta innebär även att relationen till Kakan förändras. En dag står Judit på busshållplatsen vid Bäverns gränd i ösregn med en kornettblomma nedpackad i en papperspåse och längtar efter försoning. Det här är en bok om ångest och självkänsla men också om hopp, vänskap och kaffedrickande.