DEN DUNKLA NATTEN av Wilfrid Stinissen
Den helige Johannes av Korset är allra mest känd som den dunkla nattens mystiker. Detta gör honom evigt aktuell, men alldeles särskilt i vår tid. Den svenska översättningen av Själens dunkla natt kommer nu ut i sin fjärde upplaga, medan den första upplagan av hans "ljusare" böcker (Andlig sång och Levande kärlekslåga)ännu inte blivit slutsåld. Många känner igen något av sig själva i Johannes beskrivning av den dunkla natten. I ett brev till karmelitordens general (14 dec 1990) talade påven Johannes Paulus Ii om en kollektiv dunkel natt. Guds skenbara frånvaro - "skenbar" eftersom Gud i verkligheten aldrig kan vara frånvarande - som plågar mystikerna under vissa krisperioder, har blivit en allmän erfarenhet. Gud är inte längre någon självklar verklighet som löser alla problem och besvarar alla frågor.
Många människor upplever tillvaron som en dunkel natt, ja som ett helvete. Det är säkert inte alltid Johannes av Korsets dunkla natt i dess egentliga bemärkelse. Ändå finns vissa gemensamma element. Och de som råkar få helgonets bok i händerna, känner igen en hel del av sig själva. Man kan alltså tala om en viss universalisering av natten, förutsatt att vi tar begreppet "dunkel natt" i en utvidgad betydelse.
Trots att Johannes av Korset skildrar erfarenheten av att-vara-utan-Gud i de mörkaste färger och med hjälp av mnga citat från profeterna och framför allt Job, är hans bok ändå en "liber consolationum", en tröstens bok. I detta avseende liknar den Uppenbarelseboken. Den som läser Själens dunkla natt till slut känner sig "tröstad". Och trösten består i att mörkret blir genomskinligt. Fysiskt och psykiskt lidande, ångest, ensamhet, allt får en mening. Allt detta är Gud i full aktivitet. Det som verkar vara tecken på Guds frånvaro är i själva verket tecken på hans intensiva, man skulle nästan säga alltför intensiva, närvaro. Det är helgonets stora förtjänst att han så tydligt visar att kontakten med Gud nödvändigtvis leder till natt. Natten är inte något pedagogiskt trick som Gud funnit på. Det rör sig här om en inre nödvändighet. Gud är ljus som bländar, eld som förtär.
Men liksom vi äter Kristi kropp och dricker hans blod under brödets och vinets gestalt, så kan Guds bländande ljus också träffa oss under gestalten av plågsamma omständigheter: sjukdom, dödsfall, ålderdomens avtacklande, förödmjukelser, misslyckanden, en skilsmässa, psykiska svårigheter. Allt som gör människan liten, allt som "störtar härskare från deras troner", kan bidra till den slutgiltiga förvandlingen. Människan måste bli gudomlig. Det gamla livet skall dö för att det nya skall kunna uppstå.

Ur BTJ-häftet: "... I tjugofem kapitel behandlas den troende själens vandring genom mystikens olika stadier: rening, upplysning och förening. Johannes har sin styrka i skildringen av det mörker som själen kan komma in i. Förtrogenhet med kristen terminologi förutsätts, men den katolska bakgrunden dominerar inte, och skriften har alltid kunnat läsas över konfessionsgränserna... Översättningen förefaller välgjord, men flyter på grund av ämnet ganska tungt." (av Sten Hidal)