Marie Tonkin tar med – som jag läser henne – diktare från vår moderna litterära guldålder, Gullberg, Vennberg, Aspenström, Kjell Espmark, förutom ökenmödrarna och många andra, i sin karavan, utan att förråda sig själv och sitt vackra allvar. Som i ett ressällskap av samtalspartners. Hon skriver poesi som utforskar, älskar och ber.
– Ylva Eggehorn om Silver och eld