Ola Hansson (1860-1925) gjorde sig ett namn som
poet, novell- och romanförfattare, journalist och
kritiker. Mest ihågkommen anses han vara för det
prosalyriska verket Sensitiva amorosa (1887), som
skapade skandal på sin tid och drev Hansson bort
från Sverige och ett liv i exil. Sent omsider fick dock
Hansson ett erkännande på svensk mark. Svenska
Akademien hallstämplade Hansson som misskänt
geni genom att ge honom ett statligt livstidsstipendium
1907.
Rustgården (1910) innehåller två huvuddelar: den
som behandlar det historiska skedet från 1668 till
1800-talets mitt och den som fokuserar på själva
rustgårdsfamiljen, där ”yngste sonen” står berättaren
nära.
Litteraturkritikern m.m. Anders Österling har skrivit
att Rustgården, i sina hembygdsskildringar är ”ett
genuint mästerverk, en ovärderlig krönika från det
gamla bysamhället”.