I tio år träffade jag Ilse nästan dagligen. Hon betydde mycket för mig i min ungdom och jag skrev lite om henne i min förra bok Anna-Pia Ronny och GW En klassbok. Den här boken beskriver Ilses liv med det turbulenta 1900-talets historia som bakgrund. Vilket människoöde tänker jag nu, när jag letat efter henne, spanat efter henne.
Ilse föddes 1914 i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. 22 år gammal flydde hon till Sverige. Hon var socialist och judinna, vilket omöjliggjorde ett liv i Österrike när socialdemokratin krossats och de fascistiska Heimwehr-styrkornas attacker mot judar: förnedring, våld, mord.
Hon nekades uppehållstillstånd, gifte sig med Arne Karlsson och blev svensk medborgare 1937. Som aktiv socialdemokrat och arbete i kooperationen hade hon återkommande uppdrag i Europa efter kriget. Arne miste livet under traumatiska omständigheter, Ilse blev änka och ensam mamma med en liten son. Hon fick hit sina föräldrar från koncentrationsläger.
Ilse lärde mig mycket, blev mig en förebild. Hon var beläst och berest, intellektuell, rolig och kvick. Osentimental, rentav kärv, men också omtänksam, ömsint. Hon hade en särskild lyskraft som satte avtryck hos många. Hennes skönhet är omtalad: ”en mycket levande, ömsom vemodig, ömsom gnistrande, nästan argsint skönhet” – och hennes heta temperament.