Verner von Heidenstam (1859-1940) var banerförare för de s.k. nittiotalisterna, som gick till storms mot naturalismen, vilken han bl.a. betraktade som livsfientlig och färglös. Heidenstams böcker har företrädesvis historiska, ofta nationalromantiska teman. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1916.

Nya dikter (1915) innehåller Heidenstams sista poem, som gavs ut under hans livstid. Diktsamlingen, med sina koncentrerade, ömsom rimlösa och rapsodiska dikter, har av många uppfattats som hans främsta bok. Verserna är ofta rofyllda, vemodiga, innerligt varma och ger stundtals uttryck för en påtaglig humanitet.