Elvira Carlsson var nio år när hon åkte det traditionella Vagnköret för sista ­gången, när den tragiska olyckan inträffade.
Vi möter Elvira efter att hon på demensboendet precis brutit sin höft. På sjuk­huset återupplever hon några av de händelser som format hennes liv. Eftersom hennes demens, eller ”glömskan” som Elvira hellre vill kalla den, hindrar henne från att berätta om det hon upplevt, berättar hennes döttrar för personalen vilka episoder som triggas någonstans inne i Elvira.
Endast hon kan se – precis när hon ska bedövas inför en operation – hur den ­ilskna hunden återigen skrämmer henne där på landsvägen åttio år tidigare. ­Endast hon ser sin makes ansikte i läkarens.
Som Elvira brukade säga till sina döttrar, om sin egen dementa mor: ”Att få ­öppna låset till min mors glömska, är som att låta själen andas fritt.”
Människor med demensdiagnos är även fysiskt olycksbenägna (en olycka ­kommer sällan ensam). Med denna delvis historiska roman vill Lennart Grunnesjö, själv narkossköterska, framhäva vikten av vårdpersonalens empatiska och följsamma bemötande av just dementa patienter. Vikten av att förstå att vårdsituationen kan trigga såväl lyckliga som olyckliga (vanligtvis glömda) minnen hos patienten.