Moraliska småskrifter
Moraliska småskrifter
Moraliska småskrifter (på italienska Operette morali) är utan tvekan Leopardis mest heterogena och svårbestämbara verk och föreligger här för första gången i svensk översättning. De författades till största delen 1824, men ytterligare dialoger tillkom ända fram till den slutgiltiga utgåvan 1832.
Boken består av tjugofyra täta prosatexter, varav sjutton i dialogform. Vi får bekanta oss med historiska personer som Plotinos och Kopernikus, men även med månen och jorden, solen och naturen, liksom med mytologiska gestalter som Atlas och Prometeus. Umgänget med dessa storheter är dock allt annat än vördnadsfullt. Leopardi skrev själv i en anteckning att han avsåg att ge en komisk gestaltning åt det som traditionellt behandlats i tragedins form. Med den italienska poeten Andrea Zanzottos formulering kan man tala om ett mästerverk av svart humor. Denna komiska grundton samexisterar ledigt med begreppsliga utläggningar, renodlat poetiska inslag (”De dödas kör”, kanske Leopardis allra vackraste dikt) och mytologiska sagor som den inledande ”Människosläktets historia” – inget mindre än en skapelseberättelse på tvärs mot kristendomens föreställning om ett syndafall.
Genomgående är pendelrörelsen mellan högt och lågt, filosofisk och litterär text. Men detta gränsöverskridande verk är inte mindre radikalt till innehållet: få böcker, förr eller senare, har varit lika skoningslösa som Moraliska småskrifter i kritiken av varje form av antropocentriskt och metafysiskt tänkande. Här tecknas en värld där varken Gud eller människan, traditionen eller framsteget, skönheten eller sanningen kan tjäna som riktmärken. Denna ”stora spekulativa poesi” (Antonio Negri) är Leopardis uppgörelse med naturen och civilisationen, och den bevarar än i dag all sin kraft och aktualitet.