I sina Minnen målar Voltaire en bild av Europa vid 1700-talets mitt. Han är elak, rolig och elegant. Den skrevs i slutet av 1750-talet ungefär samtidigt med Candide, och är inte någon självbiografi i modern mening, men ger i ett slags rapsodisk och i bästa mening anekdotisk form en bild av hans mellanhavanden med framför allt Preussens kung Fredrik den store. Vi möter en mycket typisk Voltaire, som vi lärt känna honom i de satiriska romanerna och de (populär)filosofiska verken: en mångsidig och rastlös författare och litteratör som tycker mycket om att berätta Han försitter inte något tillfälle att ge igen för oförrätter eller att angripa sina meningsmotståndare, och framställer sig själv med bravur som dumhetens fiende nummer ett. Voltaires Minnen, ett litet och egensinnigt inslag i hans stora produktion (som i en 1800-talsutgåva omfattade över 50 volymer), har så här långt i Sverige inte fått den uppmärksamhet boken förtjänar.