Erik Lycke är professor emeritus vid Sahlgrenska Akademin och Göteborgs Universitet. Hans ämnesområde är klinisk virologi, men att han även har andra intresseområden därom vittnar bl.a. hans bok ”Tiberius Claudius Nero, den blyge envåldshärskaren”. Tiberius (42f.kr. – 37 e.kr.) som blev romersk kejsare efter Augustus, har i de antika källskrifterna, Tacitus och Suetonius, beskrivits som en framgångsrik fältherre, men också som en tyrann utan moral och medkänsla. Han kritiserades inte bara för den fruktansvärda terror som avslutade uppgörelsen med bedragaren och opportunisten Sejanus och dennes anhängare utan också för att med åren ha förlorat all känsla för vad moral och anständighet kräver. Ända in på 1900-talet har det varit allmänt bland historiker att skriva fördömande och nedgörande om Tiberius.

Lycke har i sin bok försökt beskriva Tiberius hälsotillstånd och sjukdomar utgående från vad de historiska källorna berättar om hans personlighet och handlingssätt, framgångar och misslyckanden under olika skeden av hans liv. Tiberius led sannolikt av flera konstitutionella psykiska svagheter, fobier och sjukdomar. Att han aldrig blev den samlande och enande ledaren som det romerska folket så väl behövde, när Augustus dött och framtiden föreföll oviss, är knappast förvånande. Hans sociala fobi medförde att han blev sårbar för stressutlösta ångestattacker och han drabbades minst två gånger av djup depression. När han blev gammal led han troligen av en livshotande hjärtinsufficiens. Iakttagelser av sjukdomsyttringar förlåter visserligen inte brottsliga handlingar men kan särskilt när det rör sig om historiskt intressanta personer bli betydelsefulla och nyanserande för vårt sammanfattande omdöme.