I denna berättelse, som handlar om ett uppmärksammat menedsmål i slutet av 50-talet, möter vi gränsmänniskans empatiska etik och gränsfilosofi, att varor, djur och människor förebådande EU fritt skall få flöda över gränsen. Denna inställning har under tvåhundra år i Tornedalen varit på kollisionskurs med överhetens lagar och bestämmelser. I gränslandet har smugglingens ideologi alltid varit godkänd verksamhet medan samhällets värdegrund tillåter att en familj på tio personer kastas ut ur sin egenhändigt nybyggda villa så att en poliskonstapel helt lagenligt på en exekutiv auktion kan tillskansa sig villan och flytta in där med fru och ett barn.
"Polismannen Höökäri blev förnärmad och beskyllde mig för att tillhöra en kriminell släkt. Jag skrattade och undrade när gränsföretagande blivit kriminellt … Som gränsentreprenör verkade jag utifrån de gränsvärderingar jag fostrats till. Om han skötte sitt så skötte jag mitt. Så har vi levt här vid gränsen. Sade jag. Gränsvärderingar upprättades i sopimuskamari, gränsens tredje rum. Höökäri hånskrattade och påstod att han för sin del aldrig sett till något sådant rum. Jag sade att stora nollor inte rymdes där."