Det är någonting som skaver med den till synes fullständiga bild ett uppritat släktträd erbjuder. Det enkelt tillrättalagda ger sken av att visa på sanna sakförhållanden. I släktträdet syns inte en förälders mentala, känslomässiga eller fysiska närvaro. Där syns inte sjukdomar, försummelse och maktmissbruk, inte heller närhet, den gränslösa kärleken eller beroendet. Det syns däremot i poesin. I dikterna som fyller detta nummer står sorg, frustration, längtan, ömhet, förväntan, förnekelse och saknad i bredd. En revolution i släktleden äger rum, där modern vill byta plats med barnet, ligga omstoppad under filtarna och dricka buljong, och barnet får välja att inte vara barnet. Här träder insikten om förväxling och förskjutande av tyngd i dagen. I dikterna blir det tydligt hur våra relationer, våra skiftande positioner, både definierar och förändrar oss. Utan att göra något, eller i andra fall genom att göra det allra största, förskjuts vår position i trädet, uppåt eller åt sidan. En gren växer, nya skott skjuter ut och vi blir till slut alla ett namn med årtal i trädkronan. Men till skillnad från oss, som lever och dör, består poesin.