Under sin levnad var William Hazlitt (1778-1830) en fruktad kritiker, och många var de som mejades ner av hans oförsonliga essäer, inte minst poeterna Wordsworth och Coleridge. Men Liber Amoris är någonting annat, något så ovanligt som en öppenhjärtig och oförsonlig självbekännelse skriven redan på 1820-talet. Den är Hazlitts konstnärliga omstöpning av en olycklig kärleksaffär som enligt hans egen utsago nästan tog livet av honom. Liber Amoris (Kärlekens bok) publicerades anonymt 1823, samma år som Stendhals De l’Amour såg dagens ljus, och den orsakade omgående skandal. Hazlitt hade vid fyrtiotre års ålder blivit vanvettigt förälskad i en nittonårig flicka, Sarah Walker, som uppvaktade honom i det rum han hade hyrt i 9 Southampton Buildings, och hon skulle förleda honom med sina ”hånfulla omfamningar” och sina ”läppar lika slitna som trapporna”. Han befann sig i ena ögonblicket i himmelriket, för att i nästa, förvirrad och förtvivlad, störta ner i sin själs allra djupaste avgrunder. William Hazlitt anses än idag, tillsammans med Thomas De Quincey och Charles Lamb, vara en av det engelska 1800-talets främsta kritiker och essäister. Denna utgåva innehåller utöver Liber Amoris också Hazlitts roande och skarpa essä ”Om nöjet att hata”. Båda texter är grundligt kommenterade av översättaren Arthur Isfelt, och J.-O. Almblad har skrivit en fyllig inledning.