"Låt mig få leva!" är en samling berättelser från människor i olika åldrar och på olika platser i livet. Den yngsta berättaren endast sju år gammal. Berättelser om förtvivlan, krossade drömmar och rädsla. Berättelser om lycka, kärlek och hopp. Men en sak har de gemensamt - de är alla lika viktiga. Inget minne, ingen händelse och ingen tanke är för liten för att dela med sig av. Utdrag: "Jag var livrädd. Vågorna var högre än båten och såg skräckinjagande och aggressiva ut. Jag vågade inte ens titta på havet. Istället tittade jag på lamporna som lyste upp horisonten." På våren, när naturen får ett nytt ansikte efter den kalla vintern får fruktträden vita och vackra blommor med röd färg i mitten. Trädkronorna förvandlas till stora vita moln mot den annars sandbeiga bakgrunden." "Jag var ungefär åtta år när min sjukdom började. Det började med att jag plötsligt svimmade. Jag förstod inte vad som hände." "Min farfar berättade alltid för mig att han hade en dröm när han var liten. En dröm som följde honom hela livet. Han drömde om att vara astronaut." "Det ligger många döda kroppar längs vägen. Förstörda och trasiga kroppar som luktar illa. Hur länge har de legat där? Han är jätterädd när han går förbi. Försöker att inte titta, vill inte se. Men blicken dras till kropparna."