Det är lätt att låta sig förföras av gamla gulnade fotografier, återberättade släktskrönor, övergivna hus lämnade i förfall. Där finns så många tecken på tidigare livsöden och där finns de kvarlämnade spåren som erbjuder näring till fantasins oändliga möjligheter. När dessa spår presenteras på ett museum så stoppas processen av fritt fabulerande upp något. Den äldre vithåriga damen på verandan får plötsligt ett namn, ett födelsedatum, en plats. Därtill berättas en ingående historia om hennes underliga karaktär, hennes kalla kärleksliv, hennes ohälsosamma förhållande till sin son. Utöver detta erbjuds en detaljerad beskrivning av den käpp hon lutar sig emot och den vas, som fylld av ängens blommor, så elegant väger upp fotografiets högra sida.