Bitterheten och ilskan kan ibland kännas berättigad men att hänga kvar vid de känslorna är så självdestruktivt. Jag vill inte karaktäriseras av ilska och självömkan. Jag vill inte ha ordet offer skrivet över min panna.

Jag är 13 år och står och tittar på mammas vita kista. Jag är fullkomligt förkrossad men en sak vet jag. Det ska inte vara förgäves. Hennes högre syfte ska bli mitt. Boken hon ville skriva om sitt liv ska inte falla i glömska bara för att hon inte fick mer än 42 år på jorden. Utan att jag förstår det har jag redan då påbörjat vår berättelse. Årligen föds 15-20 barn med den ärftliga sjukdomen cystisk fibros, som framför allt leder till svåra andningsbesvär. En av dem var min mamma Fia som växte upp i Kristinehamn under sent 60-tal.

Kan hon - kan jag återberättar det föredrag hon höll som i sin tur inspirerade henne till att vilja hjälpa flera i liknande situation med vad hon själv lärt sig av livet. Den innehåller anteckningar jag skrev som 13-åring under mammas tre sista månader på intensivvårdsavdelningen. Och inte minst handlar den om hur jag i ett senare skede förstått hur mamma, och även jag, behövt arbeta aktivt för att inte låta rädslor och trauman ta kommandot över våra liv. Det är inte alltid lätt, men det är värt det. Låt bara drömmarna vara lite större.

Josefin Johansson är född 1995 och arbetar som journalist. Kan hon - kan jag är hennes första bok.