Genom att studera omkring hundra anföranden från åren 1962 71 visar författaren att Nilsson tillskrev sina åhörare bestämda känslolägen och erbjöd dem sätt att förändra sina emotionella upplevelser från negativa till positiva genom att stödja den socialdemokratiska utrikespolitiken. Nilsson ansåg att om den svenska utrikespolitiken kunde nå samma resultat som det socialdemokratiska välfärdsbygget, så kunde världsläget förändras i grunden. Detta skedde under en tid då välfärdsstatens moraliska bäring blev angripen av den radikala vänstern och Socialdemokraterna sökte återta initiativet genom att erbjuda sina åhörare en möjlig väg från rädsla och oro, till trygghet och stolthet en känslomässig omvandlingsprocess som kunde genomföras genom en återkoppling till den socialdemokratiska historien.