Esperanto är ett roligt språk, flexibelt och nyansrikt. Jag var mer än 50 år, då jag började lära mig det. Logiken i språket fascinerade mig. 1887 kom den första läroboken i esperanto, ett litet tunt häfte med grammatikregler och ett antal ordstammar, som kunde byggas ut med hjälp av affix. Grammatiken är densamma idag, men ordförrådet har ju exploderat. Idén med det planerade språket är tilltalande. Grundaren, Ludwig Zamenhof (1859 1917), oroades av alla konflikter, som uppstod mellan människor med olika modersmål i hans hemstad Bialystok i nuvarande Polen, som då var ryskt. Om människor med en kultur kan tala direkt med människor från en annan kultur skulle fördomarna minska. Esperanto var aldrig tänkt att ersätta ett nationellt språk, bara vara en bro mellan dem. Tänk om världens statsmän kunde tala direkt med varandra utan tolkar! Och tänk så mycket enklare det skulle vara att resa, om alla hade samma andraspråk.    Poesin i språket upptäckte jag ganska snart. Ordföljden är mycket fri och det ger möjlighet att någorlunda parallellt få svenskan och esperanton att stämma.     Själv tillhör jag Göteborgs esperantoförening www.esperanto-gbg.org . På riksplanet har vi www.esperanto.se . Om du bara googlar på ordet esperanto kommer du att få miljoner träffar. Esperanto är redan nu ett världsspråk. Ta kontakt med någon esperantoklubb och lär dig språket. Det är lättare än du tror!Siv Burell