Katten också! Besvären i örat ville inte ge med sig och jag blev allt tröttare. Till slut ringde jag öronmottagningen ytterligare en gång, fick en tid och gjorde ännu ett besök där. Jag berättade för läkaren hur jag mådde och att jag inte alls blivit bättre. Han blev mycket upprörd och talade om för mig att sjukhuset minsann inte hade tid med inbillningssjuka människor, utan istället var till för de patienter som var verkligt sjuka.
”Vad vill du ha för behandling? Du är ju fullt frisk, försök att förstå det”, sade han och lämnade rummet.
Jag blev ledsen och tårarna började rinna.
Monique Johansson ger här en självutlämnande bild av cancervården idag, oro, hopp och förtvivlan och hur viktig anhöriga är när sjukdom plötsligt drabbar oss. Vi får följa Monique från första läkarbesöket till eftervård och förhoppning.