Jag såg dig i ögonen när du dog
Jag såg dig i ögonen när du dog
Jag förstår nu att jag samlat och skrivit ner dessa tankar för att begripa vad som hände, för att finna förklaringar och förlåta honom. Men framförallt förlåta mig själv för året innan. Jag funderade på att lämna honom - i stället var det han som lämnade mig.
Jag har skrivit mig fram till vad jag tror är sanningen om min mans sjukdom och död. Jag har förlitat mig på minnen och anteckningar och genom att studera sjukhusjournaler. Jag tror mig veta varifrån han fick styrkan att hjälpa oss i familjen genom det sista året han levde. Han såg det vi inte såg. Han såg slutet komma utan att vara rädd och slutligen välkomna det.
Jag vill vara uppriktig. Vad är annars meningen med en sådan här kärleksförklaring?