J.K. Paasikivi var en av de mest mångsidiga och kontroversiella presidenter Finland haft. Som ett åskväder låg han över regering och riksdag, beredd att spraka och blixtra. Han hade ett nervöst, hetsigt temperament, talade oavbrutet och frestade medspelares och motståndares tålamod. Han måste överbrygga den klyfta som uppstått i det finländska samhället under krigsåren. Han kämpade i motvind och gav aldrig upp. Som rotfiber lever hans utrikespolitiska budskap kvar i finländsk självidentifiering och republikens linjeval. I den jämförelsen är Urho Kekkonen lärpojke, en epigon och skicklig spelare, som efter en politisk U-sväng följt och stärkt Paasikivilinjen för att trygga egen makt. Också Kekkonen hade formats av samma turbulenta tid. Paasikivi var kompositören, Kekkonen pianisten som ändrade i partituret. Hos Paasikivi brann en eld som omgivningen hade svårt att uthärda. Till sin natur var den, som vi skall se, en moteld, som tändes när Finlands linje avvek från hans egen.