Swedish abstract Titel: Hiv och hepatitprevention på institution. Utvärdering av ett peer-baserat utbildningsprojekt med syfte att öka kunskapen om blodsmittor hos klienter och personel på SiS-institutioner. Syfte: Föreliggande rapport syftar till att beskriva projektet ”Hiv på institution” med fokus på utbildningsmetod, genomförande och resultat. Rapporten syftar också till att utvärdera projektets måluppfyllelse samt till att ge råd inför ett eventuellt fortsatt utbildningsarbete. Metod: Rapporten bygger framförallt på resultatet från tre enkätundersökningar som genomförts under projektets andra och tredje år. Beskrivningen av utbildningsmetoden och projektets genomförande utgår från intervjuer med och skriftliga rapporter från utbildarna samt från deltagande observationer. Resultat: Resultatet visar att klienter på SiS-institutioner utgör en högriskgrupp för blodsmitta. Detta då en stor andel klienter har erfarenhet av att injicera narkotika och då majoriteten har ett stort sexuellt risktagande. Det faktum att minst en fjärdedel av klienterna redan har en hepatit C-infektion, tillsammans med deras stora risktagande, visar också på att klienter på SiS-institutioner utgör en tydlig riskgrupp för att föra blodsmitta vidare till andra. Både personal och klienter visade sig generellt ha bristfälliga kunskaper om smittvägar för hiv och hepatiter samt om möjligheten till vaccinering och behandling för dessa infektionssjukdomar. Framförallt uppvisade manliga klienter, klienter födda utanför Sverige och yngre klienter (under 18 år) bristfälliga kunskaper. De klienter som deltagit i utbildningen visade sig vid en uppföljning generellt ha en betydligt högre kunskapsnivå kring blodsmittor och smittvägar i jämförelse med klienter som inte deltagit i utbildningen (signifikanta skillnader). Så gott som samtliga deltagare uppgav att de under utbildningsdagen ökat sina kunskaper om hiv och hepatiter. Det stora flertalet deltagare uppgav också att de under dagen i stor eller mycket stor utsträckning ökat sin kunskap om olika smittvägar för hiv och hepatiter samt om hur man undviker att bli smittad. Den peer-baserade utbildningsmodell som använts verkar ha fallit mycket väl ut. Över 90 procent av deltagarna upplevde utbildningsdagarna som helhet som bra eller mycket bra och en lika stor andel upplevde framförandet av informationen (metoden) som bra eller mycket bra. Föreläsarnas egna erfarenheter av blodsmitta och missbruk och deras personliga livsberättelser beskrevs av deltagarna som särskilt betydelsefulla. Framförallt ansågs dessa öka föreläsarnas legitimitet och trovärdighet och innebära att föreläsningarna blev mer ”personliga”, ”levande”, ”engagerande” och ”gripande”. Flera deltagare menade också att föreläsarnas livsberättelser fyller en viktig funktion genom att skapa ökad förståelse och empati för personer i utsatta livssituationer samt att de inger hopp då de visar på att det går att ta sig ur ett missbruk och att det är möjligt att leva ett bra liv trots hiv- eller hepatitinfektion. Implikationer: Klienter på SiS-institutioner utgör en viktig målgrupp för preventionsinsatser mot blodsmittor. Peer-baserad utbildning verkar vara en bra modell för att nå denna grupp och för att öka kunskapen om smittrisker i gruppen. I vilken utsträckning den ökade kunskapen de facto leder till ett minskat risktagande är dock osäkert. För att säkerställa en minskad smittspridning krävs därför också interventioner och studier direkt inriktade på beteendeförändringar inom primära riskgrupper för blodsmitta.