Avsikten med denna avhandling är att skapa en bild av Hilding Rosenbergs musikverk Johannes Uppenbarelse, för stor orkester, kör och recitation (recitativ), såväl av det som gäller verkets tillkomsthistoria som av dess grundläggande strukturer, litterärt och musikaliskt.

Johannes Uppenbarelse komponerades i andra världskrigets inledande skede, och är ur en given synvinkel en produkt av de speciella omständigheter som då rådde. Rosenberg har dock i en kommentar till verket i samband med uruppförandet i radio 6 dec. 1940 understrukit att han i ett större och mer allmängiltigt perspektiv också ser den text som verket sprungit ur, Uppenbarelseboken i Nya Testamentet, som en spegling av hela människosläktets ödesvandring genom alla tider i förtröstan på en slutgiltig seger över de kampfyllda livsvillkoren.

Som en komposition i första hand avsedd att sändas i radio har form och innehåll i Johannes Uppenbarelse i stor utsträckning bestämts av de förutsättningar som radion angav under denna tid. Tillkomsten av verket i sig själv, som skildras i ett separat avsnitt i avhandlingens första del, innebar en utvecklingsprocess från en enkel, regelbunden formstruktur till en organiskt genomarbetad, men betydligt mer komplex gestaltning.

De speciella egenskaper med avseende på både text och musik Johannes Uppenbarelse genom kompositionsprocessen fick, speglas i avhandlingens andra och tredje del. På den textliga sidan diskuteras det urval Rosenberg gjort ur Uppenbarelseboken som textunderlag för Johannes Uppenbarelse. Texten i Johannes Uppenbarelse ses också innehållsligt i relation till den samtida svenska litterära produktionen med apokalyptiska förtecken.

De frågor som aktualiseras i det musikaliska stoffet är i första hand knutna till förhållanden inom de tre grundläggande element Johannes Uppenbarelse i sin musikaliskt mest utbyggda form är uppbyggd av: orkester/körsatser, koraler och recitativ. Beträffande dessa element har i avsnittet om orkester/körsatserna behandlats två frågor: Det ena berör ord/tonförhållandet, det andra harmoniken. En personligt utformad treklangsbaserad, "substansaffinitiv", harmonisk teknik har därvid befunnits vara den mest fundamentala och karaktärsgivande faktorn. I koralavsnittet har den speciella modala harmoniseringspraxis som favoriserades under seklets första hälft, och som Rosenberg tillämpade i Johannes Uppenbarelse, uppmärksammats. När det gäller recitativen har störst intresse knutits till hur de 1948-49 nykomponerade satserna fogats in i den redan tio år tidigare färdigskrivna kompositionen.