Ungefär tusen ungdomar placeras på särskilda ungdomshem i Sverige varje år. Detta är en tvångsåtgärd för den som bedöms riskera sin hälsa och utveckling och som av olika skäl inte kan vårdas på frivillig väg. Vistelsen är till skillnad från straffrättsliga påföljder tidsobestämd. Placeringstiden avgörs istället av ungdomarnas framsteg i behandlingen. Avhandlingen sätter fokus på dem vars uppdrag det är att bedriva tvångsvård i praktiken och är baserad på intervjuer med behandlingspersonal och deltagande observationer av dagliga praktiker på ett särskilt ungdomshem. Genom att belysa behandlingspersonalen och deras föreställningsvärldar bidrar studien till en förståelse likväl som en problematisering av deras perspektiv på ungdomarna, behandlingen och det egna yrket. Med utgångspunkt i ett kvalitativt etnografiskt material visar studien hur anställda på särskilda ungdomshem manövrerar i gränslandet mellan vård och straff. Detta visar på en kamp som pågår i tvångsvårdens slutna sammanhang; om tolkningsföreträde – och om att definiera vad den tvångsvårdande verksamheten är och ska vara. Kim Silow Kallenberg är etnolog. Det här är hennes doktorsavhandling.