Heligheten är det skönaste och mest tilldragande i kyrkans ansikte, menar påven Franciskus i denna ”apostoliska uppmaning”, en uppmuntran att söka mittpunkten i det kristna livet: förverkligandet av Saligprisningarna i varje dags liv. Denna kärnfulla skrift är i högsta grad inriktad på det praktiska: vad gör jag i praktiken för att bli Jesu lärjunge? Hur förhåller jag mig till den svindlande utmaningen i evangeliet: ”Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig”? Huvuddelen av denna uppmaning/uppmuntran till helighet är en genomgång av Saligprisningarna i Matteusevangeliets tjugofemte kapitel och hur de kan praktiseras. Helgonen är kyrkans konkreta och lättbegripliga åskådningsexempel. Centrum i påvens budskap framgår av följande ord i det fjärde kapitlet: ”Gud är den alltid Nye, som driver oss att ständigt börja på nytt och byta utgångspunkt för att gå utanför det välkända, ut mot periferierna och gränserna. Han leder oss dit där den mest såriga delen av mänskligheten befinner sig, och där människorna bortom ytlighetens och konformismens skenvärld fortsätter att söka svaret på frågan om livets mening. Gud är inte rädd! Han är inte rädd! Han går alltid utanför våra uppgjorda planer och fruktar inte periferierna. Han har själv gjort sig till periferi (jfr Fil 2:68; Joh 1:14). Därför ska vi våga gå ut i periferierna, och där kommer vi att finna honom: han kommer redan att vara på plats. Jesus går före oss i hjärtat på vår broder, i hans sårade kött, i hans förtryck, i hans djupa övergivenhet. Han är redan där.”