Efter ett antal år som lärare i svenska för gymnasieskolans teoretiskt inriktade elever placerades Lisbeth Adrian i en verkstadsteknisk klass. Mötet med dessa elevers kompakta motstånd och negativa inställning till svenskämnet blev en vändpunkt. De starka känslor av otillräcklighet som väcktes inför denna elevkategori blev drivkraft att söka alternativa undervisningsmetoder. Genom att arbeta bland annat med rim- och ramsskrivande, läsning och dramatisering av folksagor väcktes elevernas kreativitet och en dörr till vidare arbete med "svårare" literära texter öppnades.