Under 1800-talet utbröt en stor inomkyrklig väckelse. Den drog fram som en mäktig vårflod genom Skara stift. En av väckelsens förgrundsgestalter var prästen Mårten Landahl (1797 - 1858). Till hans gudstjänster sökte sig hundratals människor. De kunde gå tiotals mil för att få höra ett levande Guds ord. Kyrkan var ofta så fullsatt, att prästen knappast kunde ta sig fram till altaret. Sommartid kunde också kyrkogården vara full av folk och man öppnade kyrkans fönster, så att alla skulle kunna höra. Landahl fick inte bara anhängare utan också motståndare. Församlingsborna fick inte plats i sin egen kyrka: man var rädd för att kyrkvandrarna kunde föra med sig smitta. Anmälningarna strömmade in till biskopen och stiftsledningen och Landahl blev allt mer sedd som en orosstiftare, som måste stoppas. Därför förflyttades han från den ena församlingen till den andra.  Detta hade dock en motsatt effekt. Som en antändande fackla spred sig väckelsens eld ut över stiftet. Kyrkvandrarna följde efter Landahl. Författaren anknyter i boken också till vår egen tid. Om de många gudstjänstbesökarna var ett problem på Mårten Landahls tid, är problemet i dag det motsatta. De stora kyrkorna besöks oftast endast av ett litet fåtal. Antalet anställda i församlingarna är ofta större än antalet gudstjänstbesökare. Antalet gudstjänstbesökare är och har alltid varit en dålig mätare på andligheten. Gud har lagt ner evigheten i våra hjärtan och därför finns det inom oss alla en kompassnål, som darrande drar sig mot evigheten. De salighetssökande finns också idag - precis som på Mårten Landahls tid.