På kvällen i det mörka badrummet omsluten av det heta vattnet känner jag knölen i armhålan, stor som en tumnagel. Den eufori jag upplever där i badet, den skräckblandade förtjusningen över att jag hittat cancern, att den nu är verklig, drabbar mig omedelbart och med full kraft.  Den sköljer över mig som en flodvåg.  Räddad från livets framfart ska jag äntligen få dö. Jag ska äntligen få komma hem. Jag, som har en oändligt trött själ som ingen sömn i världen förmår lindra, ska äntligen få vila.

Min själ ler för första gången på månader, medan egot tänker andra tankar. Tänker oro och rädsla, förtvivlan och sorg. Sorg över det där livet som aldrig kunde ställas tillrätta. Oro för fyra barn som skulle bli utan sin mamma. Förtvivlan över att behöva berätta för pappa att jag, hans dotter, har spridd bröstcancer medan hans egen fru kämpar för sitt liv med annan cancer.  Rädsla över hur jag skall förmå mina nära och kära att försöka förstå. Hur berättar man för sina systrar och mamma att själen längtar hem? Att cancern är en gåva från universum? Att jag blivit bönhörd? Att jag inte vill bli frisk. Att jag vill dö.  Hur förklarar man för fyra barn att deras mamma inte vill fortsätta ta hand om dom, finnas där för dom och älska dom?

Boken skildrar en kvinnas personliga resa från hennes absoluta mörker till att hitta livsvilja och ljuset igen i form av märkliga möten och en säregen kärlek.  Den beskriver en kvinnas kamp mot psykisk ohälsa, övergrepp och trauma men också hur cancer ibland kan komma som en skänk från ovan.