Den litteräre esoterikern och engelskläraren Stéphane Mallarmé (1842-1898) var en av upphovsmännen till den moderna lyriken, detta bland annat medelst två (sinsemellan väldigt olika) dikter; En fauns eftermiddag (som skrevs 1865 men publicerades först 1876 och vari den "perfekta poesin" skapades) och Ett tärningskast (skriven 1895, första gången publicerad i en engelsk tidskrift 1897 och i vilken Mallarmé försökte, som Paul Valéry uttryckte det, att ge den enskilda boksidan "samma dignitet som stjärnhimlen"). Mallarmés poesi handlar främst om konstnärsproblem. I En fauns eftermiddag ("den mest fulländade dikten på franskt språk" enligt samme Valéry) vävs ledmotiven (det vill säga konst och sinnlighet) samman till ett hednisk-mytiskt, mångskiftande mönster i faunens primitiva men raffinerade minne. Mallarmés sista dikt Ett tärningskast ansågs (med undantag av vännerna Valéry och Gide) vara ett osammanhängande, ofullgånget verk av en i övrigt vördad mästare; Mallarmé befarades därmed ha förlorat kontrollen över själsförmögenheterna. Texten tycks utspridd på ett till synes slumpmässigt, regellöst vis och trots att dikten - som med rätta har kallats en typografisk symfoni - behandlar just slumpen, är dock typografin ytterligt välplanerad. Bokbål förlag har här äran att återuppliva Mallarmés själsliga satyrer och symbolistiska stjärnhimlar genom utgivningen av En fauns eftermiddag och Ett tärningskast. Dikterna är tolkade av Harry Järv och utkom för första gången i FIB:s Lyrikklubbs lilla serie år 1972.