”Dagboken lämnar på sätt och vis sig själv. Den hålls uppe, eller hänger i den ångest som är tiden, i själva frånvaron av en bok. – Arbetat länge, utan känslor, med fragmenten, ända tills skärpan brast. I fragmenten kan jag överge mig själv. I dagboken bevarar jag på något sätt mig själv, i varje fall genom språk. Jag kan inte beskriva det. Jag bevarar mina förbindelser med mig själv, tills också de skall brista. Det är själva tidens flöde, flod, ström, rinnande insamlande av tillfälligheter och grundbetingelser som jag försöker se igenom för att i det jag ser se vad som finns under den, som skulle kunna vara något bestående och oföränderligt. Men ibland föreställer jag mig att själva dagboksskrivandet är ett sätt att bevara sig själv genom att försvinna. Genom ett försvinnande. I pjäser, fragment, prosan vet jag med nästan full visshet att jag överger mig själv, helt och hållet till föremål för verket, eller formen hos verket. Dagboken – som om jag på något sätt kunde få syn på mig själv, oföränderlig och klar, i allt det som flödar och som aldrig ändå lämnar den bestämda platsen för avflödet eftersom det ständigt blir detsamma … men det som flödar, starkt eller inte, lugnt, våldsamt eller nästan omärkligt, kastar ljus och upplyser och fördunklar genom sin blotta existens, genom att det är det enda som man kan finnas i, och som lär fortsätta även när medvetande och minne och tankeförmåga faller sönder. Man bevaras på sätt och vis i det oupphörligt förbiströmmande, och insamlande. Och ibland får man en skymt av sig själv som om det vore sig själv man mindes, samtidigt som minnet bibehåller avståndet till den man är.”