Varför forskar våra litteraturvetare fortfarande mest på svenska, moderna och företrädesvis manliga författarskap? Och varför är det ingen som forskar om populärlitteraturen? Hanne-Lore Andersson, själv litteraturvetare, undersöker i sin avhandling vilka normer som är rådande och vilka som är omdebatterade inom svensk litteraturvetenskap runt sekelskiftet 2000. Avhandlingen Doxa och debatt hör hemma inom området forskning om forskning. Doxa är det som inte behöver rättfärdigas, de tysta antaganden som den vetenskapliga praktiken är organiserad kring. Hanne-Lore Anderssons resultat visar att doxa inom svensk litteraturvetenskap år 2000 är att forska på kanoniserade svenska och i första hand manliga författarskap och att studera hur skönlitterära texter är gjorda, vilka konstnärliga grepp som kommer till användning. Normen är också att presentera sin forskning i form av monografier om enskilda författare eller verk och att visa prov på ett gott hantverkskunnande. Till de inslag i ämnets doxa som har utmanats hör det smala litteratur- eller textbegreppet, som exkluderar exempelvis populärlitteratur, fokuseringen på texten som text, samt opersonlighetsnormen, enligt vilken forskaren inte allt för tydligt bör framträda som synligt subjekt. Att en norm eller en doxa är svår att förändra är ett välkänt fenomen, men svensk litteraturvetenskap är förvånansvärt lik den för trettio år sedan. Förvånande är också att forskningen i så hög grad utgår från material och mindre från vetenskapliga problem. Om det senare vore fallet skulle material av helt olika slag kunna samsas i en och samma studie liksom att forskningen lättare skulle kunna öppnas för tvärvetenskapliga perspektiv. Avhandlingsförfattarens förhoppning är att avliva den existerande myten om att litteraturvetenskapen har förändrats radikalt under de senaste decennierna och att den lägesbeskrivning som ges i avhandlingen ska ligga till grund för den fortsatta debatten om litteraturvetenskapens och humanioras roll. Min förhoppning är också att avhandlingen skall få läsare inte bara inom ämnet litteraturvetenskap utan också inom humaniora i stort, och att alla från grundstudenter till professorer tydligare än tidigare skall reflektera kring och kunna formulera vad de ser som humanioras mål och mening, säger Hanne-Lore Andersson. En ständig debatt är enligt min mening nödvändig för att en vetenskaplig verksamhet ska förbli vital och en angelägenhet också för människor utanför universitetet, avslutar hon.