Jean de Bernières Louvigni föddes i Normandie 1602 i en gammal katolsk adelssläkt. Han levde ogift, ärvde faderns finansämbete men blev aldrig präst eller munk utan levde ett slags eremitliv. Många vände sig till honom för själavård och vägledning, ofta brevledes, vilket kom att bli hans livsuppgift. Under sin levnad (död 1659) gav han själv inte ut några böcker men började skriva ner sina andliga insikter och råd som sedan trycktes och gavs ut tillsammans med en stor mängd av hans själavårdande brev. De trycktes i olika samlingar och spreds i stora upplagor. Bernières ärende är lyckan i föreningen med Gud, men han vet att då måste människan våga ge avkall på sin egoism, vilket han kallar den mystiska döden . Detta begrepp går som en refräng genom hans brev. Bernières vill visa den smala stigen till det mystiska intet, i vilket man finner sig själv i det man förlorar sig själv (brev 65). Men denna frigörelse från egots fångenskap kan vi inte själva åstadkomma. Gud gör det genom att locka oss med sin egen skönhet och samtidigt genom livets olika skickelser. Bernières låter oss upptäcka värdet av våra lidanden och prövningar som en väg till Gud: Det är genom korset vi dör bort från oss själva, och så kan leva i Gud (brev 59).