Under perioden 1995 till 2013 misstänktes 7 barn och 47 unga upp till 18 år i Sverige för att ha utövat dödligt våld. Den här avhandlingen intresserar sig för hur polisen förhör dessa icke straffmyndiga barn och straffmyndiga unga. I fokus står vad polisen frågar om i de aktuella förhören, hur de frågar och på vilket sätt de försöker få barn respektive unga att berätta om just det som har hänt. Tillsammans utgör svaren på dessa frågor en beskrivning av vad avhandlingen benämner förhörspraktiker, nämligen frågeteman, frågetyper och frågestrategier. I dessa praktiker – i förhörsstundens rättsliga görande – ska polisen uppfylla en rad rättsliga krav vilka avhandlingen i sammantagen form förstår som ett ”dubbelt ansvar”: att utreda skuld och brott och att utreda barns och ungas sociala behov av skydd, stöd och hjälp för att ges förutsättningar att utvecklas mer gynnsamt. Avhandlingen är ett bidrag till ett forskningsfält inom barn- och ungdomsvetenskapen som intresserar sig för hur professioner i samhälleliga institutioner tänker, arbetar och bemöter barn och unga i praktiken och väcker frågor om hur denna komplexa uppgift kan genomföras i enlighet med barns och ungas bästa.