Vi har alltid varit närvarande i människans historia. Till och med när hennes hem slutligen utplånades och hon inte längre hade någonstans att ta vägen. Här sitter vi nu på första parkett i människosläktets förlorade värld. Och vi berättar berättelsen om hur det blev sedan. Vi berättar berättelsen om en kamp om överlevnad. Vi berättar berättelsen om ett före detta samhälle som alltmer insjuknade medan människorna fortfarande fanns där. Och kanske är det också ditt samhälle. Din berättelse. Kanske någon annans. Med sina huvuden under ytan i flytande ondska och sina tankar kontrollerade av en centraliserad maktapparat, som bygger på rikedom och total makt för några få, finner vi Jakob och Selma. De båda står i denna djupt exploaterade och till fullo missbrukade värld som symboler för en kamp såväl mot det framåtskridande moderna samhället som mot sig själva. På olika platser, i olika tider – ja, rummet och tiden följer här inga givna lagar – flätas deras respektive flykter undan monstren och helvetet så småningom samman till en innan den återigen upplöses. Och denna flykt är i själva verket ingen mindre än människosläktets flykt undan sig själv och sitt eget framsteg. Jakob och Selma är bara symbolerna. Monstren går inte att fly. Hela tiden börjar helvetet om. Och när eftertexten rullar återstår bara en ökenvandring mot en annan värld. Den okända världen.