«Ni kommer att leva och dö i basarerna och kåkstaden. Och en dag kommer ni att erkänna för er själva. Ni kommer att sitta vid en eld i höstmörkret, läsa tecknen i dimman och fundera på vart vinden blåser och vart fisken och sjömaskarna går i morgon. Ni kommer att se morgonen komma, dag efter dag, år efter år, bleka flammor kring en dyster härskare. Ni kommer att få dimma i ert hår och till slut tappa håret helt, som jag. En gång kanske ni kommer att berätta för någon, kanske en ung pojke eller två, om den gamle som ni träffade och hur ni sedan förstod. Och liksom jag», viskade den gamle, «kommer ni kanske inte att vara helt säkra på vem ni är: berättare eller lyssnare. För i den här staden rinner generationerna förbi, lika varandra till förväxling, utan att någonting händer.» * «Tre enorma fragment kommer att slå ned. Det största är sexhundra kilometer långt. Katastrofen blir slutgiltig - efter jordbävningar, kilometerhöga tsunamis och supervulkaner kommer atmosfären att vara så full av stoft att planeten fryser till is. En enorm snöboll i många tusen år. Det är slutet för mänskligheten och för i stort sett allt liv på jorden.»