Maskrosbarn är ensamma och sorgsna barn, trots att de ofta verkar glada. Men de är också modiga, uthålliga, förtröstansfulla och uppfinningsrika. Och till skillnad från många andra som farit illa under uppväxtåren, växer de upp till kompetenta och modiga vuxna, med en kreativ förmåga att skaffa sig "proteser" för att dölja de brister som uppväxtåren förorsakat. Om detta berättar Solveig Cronström i sin levande beskrivning, som utgår från tretton intervjupersoners berättelser. Hon berättar också om det höga pris de vuxna maskrosbarnen har fått betala i form av kvardröjande sorg och saknad. I inledningen till den här utgåvan skriver författaren om det gensvar hon fått från flera läsare som känt igen sig, och som känt sig sedda. Inte minst har det gällt dem som inte har vuxit upp just som maskrosbarn, men som ändå, av olika skäl, som barn varit "osynliga" och fått klara mycket av egen kraft. Det har också varit barn till maskrosbarn: "Några av dessa föräldrar hade tigit om sin uppväxt och de svårigheter den inneburit för dem eftersom kravet att bevara hemligheten fortfarande rådde över dem. Andra hade gjort det därför att de fortfarande kunde känna skammen över annorlundaskapet häfta fast vid dem. De ville inte minnas, och därför kunde de heller inte berätta. Nu tyckte dessa vuxna barn till maskrosbarn att de med hjälp av de trettons röster äntligen hade fått svar på sina frågor." Solveig Cronström är leg arbetsterapeut/psykolog/psykoterapeut och har tidigare bland annat givit ut Sorgens många ansikten, och två böcker för barn om en maskrosflicka: Emmili och munspelarpojken och Emmili, Johannes och Våren.