Här berättas om en grupp reformister som under det tidiga 1900-talet utmanade tewahdokyrkans hierarkiska ordning i Eritrea. Konflikten ledde till att en del reformister flydde från sina hem i höglandet för att söka skydd hos svenska missionärer som bosatt sig vid kusten. När missionärerna därefter anställde reformisterna för att arbeta som evangelister inom den svenska missionsverksamheten, väcktes frågor om de svenska missionärernas mål verkligen var desamma som reformisternas.
Studien tillämpar afrodiasporiska teorier om svart identitet och inspireras även av afrocentriska idéer om agens. Detta för att åskådliggöra hur koloniala och patriarkala strukturer samverkade under kolonialismens första tid. Såväl individuella som kollektiva sätt att hantera det koloniala förtrycket studeras i den här avhandlingen som även har för avsikt att ständigt sätta afrikanernas ord och handlingar i centrum.
År 1890 utropade Italien sin första koloni och gav den namnet Eritrea. Landet som ligger i östra Afrika har en lång kuststräcka mot Röda havet och en höglandsplatå längre in i landet som gränsar till Etiopien. I höglandsregionen är de allra flesta kristna och tillhör den ortodoxa tewahdokyrkan.
Rahel Kuflu är historiker vid Institutionen för historia och samtidsstudier, Södertörns högskola. Detta är hennes doktorsavhandling.