”Aktivitet” är en lugnande tanke, den är diskursens napp som tystar konsten. En annan faktor är nyliberalismens framhävande av aktivitet. Givet konstvärldens (men inte konstnärernas) allmänna följsamhet gentemot rådande ordning, förstår man att passiviteten måste tystas eftersom det rådande måttet är aktivitet och dess mätbarhet. Som en tredje faktor kan man nämna det traditionella konstbegreppet som fastslår att konst är aktivitet, produktion, görande. Det påverkar oss fortfarande, även om det kan tyckas obsolet. Beröringsskräcken, en viss pathofobi, är det äldsta skiktet, nyliberalismens utnyttjande av den, det senaste. Men det mest precisa osynliggörandet av passiviteten i konsten kommer från det filosofiska eller estetiska konstbegreppet, som har varit verksamt från slutet av 1700-talet och faktiskt in i våra dagar. Det är där vi börjar, i filosofins oförmåga.