Petronella bestämmer sig för att gå i förtidspension och åka till Paris. Där tänker hon slutföra romanen om beata. Men det går trögt. I stället för att skriva, sitter hon på slitna caféer och drömmer om konstnärskollektiv från tidigare sekelskiften. Eller så ligger hon i sängen i sin minimala vindslägenhet i gårdshuset på Boulevard Richard Lenoir och maratontittar på teveserier. Utanför fönstret bäddar snön in Paris i ett så tjockt vintertäcke att parisarna inte kan tala om annat. Hemma i Sverige förbereder sig beata på att en av dem ska lämna livet. Annalena syr sammetsklänningar och Tina kan inte sluta gråta. Eva blir den som får trösta alla medan Anita inte gör något särskilt. Bittan har fått det svåraste uppdraget. Hur ska Petronella göra? Kan hon skriva om beata över huvud taget? Det är ju människor hon känner, man kanske inte får skriva romaner om sina kompisar, kommer hon just på. Särskilt intressanta är de ju inte heller, de här fi gurerna. Bara vanliga tanter. Petronella knäpper på datorskärmen och så släcker hon ner den. Hon häller upp ett glas rött vin och tar en kaka. Hon förnimmer ljuden utifrån boulevarden. De hesa rösterna, trafi kbruset och musiken från klubben i gathuset. Så knäpper hon på datorn igen.