Vilhelm Ekelund (1880-1949) tillhör en av de stora inom svensk litteratur. Mest känd är han för sin symbolistiska lyrik, men han skrev även en lång rad betydelsefulla essä- och aforismsamlingar. Poetiskt var Ekelund inspirerad av Ola Hansson, som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. 1916 och 1924 tilldelades han Samfundet De Nios Stora Pris. Han tilldelades även Frödingstipendiet, Bellmanpriset och Tegnérpriset samt blev 1937 hedersdoktor vid Lunds universitet.

Aforismsamlingen Båge och lyra skriver Ekelund i Berlin åren 1908-12, där han kämpar för sin existens som social outsider. Verket befinner sig, med sin fragmentariska form och de expressiva utfallen, nära modernismen. Ekelund är under inflytande av Nietzsche och boken leder tankarna till de litterära manifest som skrevs i Europa vid den här tiden.

Denna utgåva, först utgiven 1912, skall inte förväxlas med innehållet i Båge och lyra 1932, som avser en ”fullständigt omarbetad upplaga”, där ”fullständigt” skall tolkas bokstavligt.