Var det någon som knackade på dörren? Klockan är tre på natten, jag vaknar till med ett ryck. När jag väl sansat mig, inser jag till min förvåning vad det är som händer. Det är pappa, som från andra sidan med besked ger sig till känna. «Nu är det dags att skriva nästa bok, Jörgen. Om mig, om oss». Det blev en synnerligen känslosam resa, som tagit mig på djupet. Glädjefyllda äventyr, hårt arbete, blandat med svår ångest och floder av tårar. Alltsedan natten då pappa så distinkt gav sig till känna, har han ivrigt och intensivt gjort sig påmind. Han har hållit mig vaken med sitt outsinliga flöde. Hela nätter, tidiga mornar. När som. Omtumlande till tusen. Hedrande, givande och stundtals helt enkelt skitjobbigt. Sådant som vi i levande jordelivet inte kunnat prata om, förverkliga, eller uppleva, har genom boken blivit möjligt, tack vare pappa. Jag vill belysa och betona pappas livssyn och värderingar. Hans otaliga, fyndiga uttryck, hans klokskap. Det jag skriver och berättar om pappa, det är mina upplevelser, det som präglat mig och mitt liv. Med pappa så ödmjukt vid min sida.